Ja,så var det dags igen i fredags! Hade egentligen börjat må dåligt ett par dagar tidigare men jag är en mästare på att förneka symptom. Det kan min man intyga...tyvärr. Han började se symptom tidigare än vad jag gjorde och nu ser han ännu fler samband som ingen av oss har tänkt på förut...Inga roliga sådana heller...
Jo, det började med att jag blev vansinnigt lättretlig och reagerade och sa saker som jag inte alls brukar göra. Något som min man först tolkade som PMS, men som vi sett nu faktiskt har stämt överens varje gång. Sen var jag TRÖTT och hade lite småont i huvudet. Svårt att tolka det där, för mig. Småbarnsmamma - vilket är hönan och vilket är ägget? Varför är jag trött?
Sen kom förvirringen. Jag glömde halva bananer lite överallt bl.a. och det brukar jag inte göra. Förvirringen blev mer och mer markant, huvudvärken och tröttheten med och tredje dagen, i fredags, så bestämde jag mig för att åka in.
Väl inne på akuten tog jag en nummerlapp och sen gick jag in på toa och kräktes. Underbart...Det började gå utför där. Däremot kom jag in jättefort så det var en bra dag att vara på akuten i Lund, för en gångs skull! Blev en Prio 2:a (vad jag förstått prioriteringen efter de som kommer in med blåljus med livshotande, urakuta tillstånd, så rätt högt upp ändå!). Kom in och fick ett rum fort. Sköterskan kom och tog lite prover och ungefär 30 min senare kom en akutläkare in och gjorde massa neurologiska tester. Vet faktiskt inte vilka jag klarade egentligen, men vet att jag INTE kunde hålla balansen och blunda samtidigt. Föll som en fura! Efter det blev det lite väntan på röntgen men jag upplevde det inte som så länge. Å andra sidan hade jag svårt att hålla mig vaken också.
Röntgen nästa och det gick som vanligt bra. Tillbaka till akuten.
DÄR blir det luddigt för det kommer jag inte ihåg så mycket av. Fick ligga i korridoren för rummen var upptagna. Sedan kom tydligen akutläkaren och skulle berätta för mig att röntgensvaren var normala (ja, för DET sa ju mycket?!) men då var jag inte vaken och han fick ingen kontakt med mig heller. Så. Vad jag har frågat mig till är att han slog larm och sedan var det in på ett akutrum där de (misstänker jag) körde knogarna i min bröstkorg, för jädrar vad den är ÖM! Nåja, lite luddigt där med. Jag var iaf kvar där tills jag fick komma upp på NIVA.
Däruppe var det också lite luddigt men jag var nog rätt risig då. De bytte om på mig, körde operationstvätt i sängen och satte kateter (det var en mystisk upplevelse f.ö.). Sen var jag vaken i omgångar för jag vet att jag pratade med sköterskorna lite då och då. Kraschade HELT senare på kvällen och då bestämdes det att jag skulle opereras under natten. De var t.o.m. beredda på att avbryta den pågående operationen men det behövdes som tur var inte. Jösses....
00.55 skulle jag infinna mig på operationsavdelningen.
Det visade sig att shunten hade lagt av HELT. Ömsom var det stopp och ömsom släppte den igenom ALL vätska. Dåligt och inte bra. Men sen mådde jag bra :-) Och jag kom hem två dygn efter operationen :-)
Så nu satsar jag på iaf tre år utan operation. Det är väl inte för mycket begärt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar