...sen var det dags igen...
Tror ni jag blev less, eller? Jag var ute och gick efter att ha handlat skor åt mina tjejer till sommaravslutningen. Passade på att lämna in cykeln på vägen för en punka (VISST ja! Måste hämta den!!!). På vägen hem fick jag ett MASSIVT blodtrycksfall (trodde jag) men som tur var var jag utanför min väns hus så jag ringde på (samtidigt som jag hörde bebisskrik och fick fruktansvärt dåligt samvete) för att låna ett glas vatten. Det blev förresten en himla trevlig och känslosam stund, det där. Pratade om en massa och en del känsliga saker kom upp (med en del tårar) som det slutade med att jag fick en helt annan syn på när jag gick därifrån. Ovärderligt!
Hur som helst. Gick hem och fortsatte känna mig lite yrslig då och då. Dagen efter fortsatte det och blev till lätt illamående samtidigt. Upptäckte att jag inte kunde vara uppe och gå så mycket utan att tappa balansen och med det började jag få lite huvudvärk.
Under fredagen blev huvudvärken värre och jag ringde avdelningen för att få prata med en neurokirurg om råd. Fick beskedet om att han skulle ringa upp mig och det var jag nöjd med. Det tog ett tag utan att jag hörde något och jag började må sämre, tröttare och mer huvudvärk. Då kändes det inte bra längre så jag ringde tillbaka till avdelningen och sa att jag åkte in då. På akuten ringde telefonen och det var neurokirurgen. Då fick de iaf veta att jag var där :-) Kom in och jag var tröttare och tröttare. Min man åkte hem och sen somnade jag tydligen och det gick inte att väcka mig. Lite sporadiska minnesbilder här av CT och shuntöversikt (och här någonstans har nötterna gjort av med mina glasögon!). Efter röntgen var det enkelbiljett till NIVA, denna ytterst tråkiga men trygga plats.
Fortsatte må dåligt och sov mer eller mindre hela tiden. Äta kunde jag knappt utan att det kom upp igen, så smärtstillande och medicin mot illamåendet omväxlande fick jag.
På måndagen talades det om alternativet att göra en ventriculostomi (förklaring finns här: http://tyda.se/search/ventrikulostomi ) och även om jag tyckte det lät lite läskigt så var jag fullständigt med på att göra det, om det skulle hjälpa mig. Jag skulle göra en MR för att se hur förutsättningarna för operationen var.
Efter två nätter (onsdag) fick jag flytta in till avdelningen (efter att MR och ögonundersökning gjorts). LYX! Eget rum med tv :-) Sov nästan hela tiden där med, men fick vara ostörd förutom när de kom och väckte mig med diverse knogar i bröstkorgen (fast det var bara ibland). Har en känsla av att det kanske inte var så hälsosamt...
Torsdagen var en katastrofal dag! Ny personal (för mig och antagligen inom ALLA kategorier) och INGEN kommunikation skedde!
Kl 8, före ronden t.o.m. flög en läkare in som jag träffat EN gång förut och därmed inte känner alls, och annonserade att jag skulle hem dagen efter. (Då mådde jag alltså fortfarande katastrofalt dåligt och höll knappt kvar någon mat, behövde smärtstillande och medicin mot illamåendet.)
Hon nämnde ingenting om ögonundersökningen (där ögonläkaren tyckte att mina ögonrörelser tydde på fel tryck) eller om den andra operationen. Jag fick total panik och ringde min man som ringde avdelningen och min mamma pratade med sköterska när hon kom dit. INGEN visste vad den andra gjorde och jag kände inte att jag kunde lita på någon där. Huu....Hemsk känsla...
Fredagen var en helomvändning! Bra personal och MIN läkare kom in och pratade. Han kom med förslaget att prova med en shuntomställning! (förklaring kommer här: http://www.omnph.com/programmerbara-shuntar )
Halleluja!!! Först var jag yrslig och fick mer huvudvärk ett tag men sedan började det vända och jag MÅDDE BÄTTRE!!! Och framför allt....Det fortsatt så! Så igår, fredag, fick jag permission ett par timmar <3 Idag, lördag blev jag minsann utskriven :-D
Vilken cirkus detta med shunt är...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar